Jag tänker inte be om ursäkt att jag inte skrivit på ett tag, det är varken kul att läsa och jag är inte ledsen över det. Jag har prioriterat familjen, mig själv och återhämtning på sistone. Så med allt vad julen, nyår med mera innebär så har jag bara inte hunnit med att blogga, och inte riktigt känt motivationen heller.
I helgen som var så fick vi väldigt trevligt sällskap av bästa Johanna och hennes bror Hampus. Dem hade med sig Yenna och Lexie så blev en del hundmys, så underbart att vi genom vänner och familj inte är helt utan hundar i vårt liv. Att Johanna har Yenna är extra lyx, att jag får träffa Yenna så ofta ändå trots att hon inte längre är min.
Det är så otroligt konstig att vi inte har någon hund i vårt hus nu, vi båda har haft så extremt hundpräglade liv under så lång tid. Vi båda har tävlat, tränat och umgåtts med hundar och hundfolk så väldigt mycket, det har varit väldigt stor del av vår vardag. Främst innan vi hittade varann och blev vi men även efter, Johan lärde mig lydnad och jag lärde honom agility. Tillsammans har vi tävlat med hundarna i några år. Men nu har vi ingen hund kvar.
Beslutet är taget nu. Meeko ska få flytta. Detta är något jag ältat hur många gånger som helst, men nu har vi alltså bestämt oss. Han får inte vad han behöver och förtjänar hos oss, och jag mår konstant dåligt över att jag inte sköter mitt jobb som matte som jag ska.
Den 5e December fick himlen en till ängel, min älskade hund Sprite fick somna in. I detta inlägg tänkte jag berätta om denna fantastiska hund och vad han har betytt genom åren.
