Det är så otroligt konstig att vi inte har någon hund i vårt hus nu, vi båda har haft så extremt hundpräglade liv under så lång tid. Vi båda har tävlat, tränat och umgåtts med hundar och hundfolk så väldigt mycket, det har varit väldigt stor del av vår vardag. Främst innan vi hittade varann och blev vi men även efter, Johan lärde mig lydnad och jag lärde honom agility. Tillsammans har vi tävlat med hundarna i några år. Men nu har vi ingen hund kvar.
Varför har vi då ingen hund kvar? Hur illa det än låter så började det gå utför när vi fick vårt första barn. Det försvann mer och mer tid, ork och pengar för att ha hund så som vi haft innan. Mina intressen bytte inriktning till odling och djur för självhushåll, allt mindre tid för hundarna. Och vi hade inga enkla hundar. För ett år sedan hade vi fem hundar, Belliz, Sprite, Meeko, Yenna och Aliz. Belliz och Sprite var båda pensionärer som hastigt blev allvarligt sjuka och fick därför somna in, Belliz i Juli och Sprite i December. Yenna omplacerade jag till min bästa vän Johanna som nu tävlar med Yenna i agility och rallylydnad. Yenna har det superbra där och jag är väldigt nöjd med mitt val.
När Yenna flyttade hösten 2017 så hade jag fortfarande Meeko och Sprite och jag önskade och trodde att jag skulle hitta min ork och motivation till att aktivera Meeko tillräckligt igen. Men det gjorde jag inte. Sprite var min livlina och stöttepelare när jag övervägde att omplacera även Meeko den hösten, men när Sprite slets ifrån mig, 10 år gammal, så kunde jag bara inte omplacera Meeko. Dels var han min sista hund, dels skulle Aliz blivit ensam och hon behöver en kompis. Så Meeko fick bo kvar.
Men ni som läser bloggen vet att jag till slut ändå lade ut en annons på Meeko. Vi hade helt enkelt för mycket ångest och dåligt samvete för hur lite aktivitet hundarna fick, dem är ändå två extremt arbetskrävande hundar. Så vi bestämde oss för att testa att vara helt utan hund ett tag. Vi hittade varsitt hem till båda två och dem kommer att stanna där. Jag har naturligt mest kontakt med Meekos nya familj och dem stortrivs allihopa och jag är så lycklig över det!
För oss nu är livet utan hund befriande. Inget dåligt samvete, ingen stress över att hinna aktivera dem. Får vi bara överstökat våra påbörjade bygg och trädgårdsprojekt så tror jag att vi kommer komma i fas. Och när vi kommit i fas, alltså inte konstant känner att vi ligger efter med allt, så kan vi börja arbeta oss uppåt. Om det innebär att en dag ha ork och tid för hund igen det får vi se. Med tanke på att min största dröm är att åtminstone delvis kunna jobba hemifrån och jobba på vår egna framtida gård så tänker jag mig att det blir en gårdshund av något slag. Kanske en Border Collie igen om vi får för oss att bli fårbönder? Eller kanske en dansksvensk gårdshund för att hänga med runt på gården och vara lite allt i allo hjälpreda. Eller så kanske vi får tillbaka intresset för tävling igen och väljer ras därefter. Vem vet. Just nu njuter jag bara av att ångesten över hundarna är borta så att jag kan få känna mig hel igen.
Kram Sandra
