Änglahunden Sprite 

  • Inläggskategori:Hundar
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Den 5e December fick himlen en till ängel, min älskade hund Sprite fick somna in. I detta inlägg tänkte jag berätta om denna fantastiska hund och vad han har betytt genom åren.

 

2007 köpte mina föräldrar en valp till mig, jag var då 15 år. Jag hade redan en hund jag tävlade mycket med, Martini. Och denna valp som vi döpte till Sprite skulle bli min nya stjärna hoppades jag. Det gick inte riktigt som planerat. Sprite var av rasen Shetland Sheepdog och han växte så det knakade, snart märkte vi att han blev för stor för att kunna tävla agility på hög nivå. Det är så att i agility så tävlar hundarna i olika klasser beroende på sin mankhöjd, Sprite skulle då tävla mot supersnabba Border Collies på för honom väldigt hög hopphöjd. Vi tävlade lite ändå för att vi älskade det. Han lyckades till och med ta placering och kvalificering för uppklassning på sin första tävling. Men karriären blev inte lång, mindre än ett år tävlade vi innan allt vändes upp och ned. Jag minns att han betedde sig konstigt på en tävling då han sprang bredvid många hinder istället för att hoppa över dem, någon dag senare var hans högra öga blodfyllt och vi åkte till veterinär.

Han hade fått näthinneavlossning. Det orsakade en blödning i ögat och han hade nästan helt förlorat synen på det ögat. Det kan ha varit  sex månader eller ett år, jag minns inte, som han efter detta fick gå på medicin för att hålla trycket i ögat i schack, en bieffekt av skadan. Under denna tid lärde han sig långsamt att leva med syn på bara ett öga. Familjen hade då flera andra hundar och Sprite lärde sig snart att står man still när alla rusar framåt blir man inte nedsprungen. Han har alltid varit en lugn och stadig kille, stressade näst intill aldrig upp sig. En bra egenskap för en hund med hans handikapp.

Vi började så småningom att träna agility igen, det blev verkligen back-to-basics, allt var annorlunda nu. De flesta hinder hade han inga problem med, dem såg likadana ut för honom som innan, utom slalom. För varje gång Sprite skulle svänga höger för att runda en pinne så kunde han inte se något alls. Det gjorde min redan försiktiga kille väldigt osäker och det tog honom flera år att lära sig avståndet och då våga springa slalom i blindo. Vi blev till slut tävlingsklara men på grund av att hans medicin var dopingklassad fick vi ej tävla.

En tid efter olyckan så fungerade inte längre medicinen och ögat kunde inte längre vara kvar, det fick opereras bort. Veterinären tog helt enkelt bort hans ögonglob och sydde igen hålet. Tack vare sin fläckiga päls så var det inte alla människor som ens märkte att han inte hade något öga på den sidan.

När ögat var borta och medicinen för trycket likaså fick vi återigen ge oss ut på tävlingsbanan. Vilken lycka! Visst vi tog inte mycket placeringar men vi hade så roligt. Jag fick jobba mycket med att lära mig förstå hur olika banor såg ut för honom och visa honom vägen därefter. Vi tävlade tillsammans tills Sprite var 9,5 år, då ändrades reglerna för olika storlekar och Sprite skulle få hoppa högre hinder igen. Så det var inget svårt val att det var dags att pensionera honom från agility, ålder, hopphöjd och hans handikapp var övertygande argument för att avsluta. Däremot fick han vara med på en pensionärsklass som tio-åring, en skojklass för hundar på åtta år eller äldre. Vi hade jätteroligt och jag är så tacksam att ha ett så fint minne av vår allra sista start tillsammans.

Utöver agility så tränade vi lite freestyle, drag och rallylydnad. Enbart på hobbynivå för att jag gillar de två förstnämnda och rally för att det passade Sprite så bra. Jag hade lite tanken på att starta honom på rallytävling men på grund av tidsbrist och tight ekonomi blev det aldrig av. Vilket jag är lite ledsen över, men försöker tänka att jag då ska ta tillvara på mina chansen bättre med Meeko istället. Han är nu den enda hund jag har kvar som är bara min.

Men jag kommer inte i första hand minnas Sprite som en tävlingshund. Han var främst en underbart trevlig, lugn, mysig och charmig hund. Alla älskade honom, både människor och andra hundar. Jag har tappat räkningen på hur många som sagt till mig att dem gärna skulle sno med honom hem till sig när dem träffat honom. Att ha en så lugn och mjuk hund har varit guld när barnen varit små, han har aldrig blivit sur på dem, på sin höjd kunde han gnälla försiktigt om dem var dumma och drog i pälsen innan vi hann dit för att stoppa dem. Vi kunde ha med honom överallt, han var aldrig några problem. Barnen kunde från tidigt ålder själva gå med honom i koppel, han blev nästan för försiktig med dem, var knappt att ekipaget gick framåt alls. Sprite var en riktig mysfarbror, han älskade livet och njöt varje dag av att bara vara. Visst han tyckte agility var jätteroligt men han var precis lika nöjd med att gå och skrota i trädgården medan jag och barnen höll på med odlingen eller annat.

Men varför har han fått somna in? Sprite blev 10,5 år, han mådde prima och allt var som vanligt. Under helgen var vi ute på utflykt och det fanns inga tecken på att något var fel. På Måndag morgon åkte jag som vanligt tidigt till jobbet, men hann inte dit. Johan ringde mig och meddelade att Sprite var blind. På sitt enda öga. Han hade gått upp som vanlig för att släppa ut hundarna i trädgården för morgonkissning. Men det kom bara två hundar, Sprite kom inte. Johan kallade igen men Sprite hade fastnat i hallen och fumlade runt och gick upprepade gånger in i väggen. Johan trodde det var något anfall tills han förstod att Sprite var fullt kontaktbar men inte reagerade på rörelse, enbart på ljud och fysisk kontakt. Det var ingen tvekan om att han var blind.

Vi fick en tid hos veterinär i Göteborg, Johan följde med som stöd då vi båda kände på oss att chansen att han skulle bli frisk igen var minimal. Diagnosen han fick var Glaukom. Det innebär att kammarvätskan (den vätska som fyller ut ögat) pumpas in snabbare är den kan rinna ut, på grund av detta blir trycket för högt och ögats alla delar tar skada. Trycket ska ligga på 10-25 på en frisk hund, allt över 30 ger skador. Sprite hade 80 i tryck. 80! Vi fick trycksänkande medicin som skulle ge resultat inom några timmar om det fungerade, och en återbesökstid dagen efter. Den kvällen kom resten av min familj på besök för att säga farväl till Sprite, han hade ändå bott med dem i halva sitt liv när jag bodde hemma. Han visade inga som helst tecken på att få synen åter så alla visste vad veterinären skulle säga dagen efter. Det var en tung kväll med många tårar, men en väldigt nöjd Sprite, han fick både massa goda tuggben och enorma mängder klapp och kli på magen, han njöt i fulla drag.

På morgonen fick barnen säga hejdå till honom innan dem åkte till förskolan, det var fruktansvärt att säga det rakt ut så att i alla fall Mila skulle förstå. Vi berättade att vi inte kommer träffa Sprite igen, han skulle bli en ängel och flytta upp till himlen. Barnen sade hejdå och jag tror att Mila förstod, i alla fall att han inte skulle vara där när hon kom hem.

Vi hade rätt om prognosen, trycket hade inte sjunkit tillräckligt, han låg då på 50. Vårat beslut då hade varit bestämt i många år, vi låter honom inte leva vidare som helt blind. I en familj med barn och större helvilda hundar går det inte att vara blind, det är inte rätt mot honom. Hade han levt i en stilla tillvaro utan stora stressmoment hade vi kanske resonerat annorlunda. Vi ville inte dra ut på det utan valde att ta farväl direkt och låta honom få somna in. Det var så lugnt och fint, han var helt avslappnad där han låg intill mig och blev kliad på magen. Det märktes knappt när han fick sprutan, han blev bara stilla.

 

Farväl min älskade vän. För alltid i våra hjärtan.

 

tre änglar

Detta inlägg har 0 kommentarer

Lämna ett svar