Man vet att man har en riktigt bra vän som känner en väl när man får frågan om att vara med på tuppslakt för första gången, och denne vän även byter dag för slakten för att vi skulle kunna delta. Vi pratar massor om barn, djur, odling och självhushållning tillsammans och hon vet att jag vill lära mig allt, precis allt om detta. Min vän hon heter Elin Grade’n och har även hon en blogg om ni är intresserade av att läsa mer om henne. Elingraden.com heter den.
Tuppslakt. Jag hade aldrig avlivat eller slaktat ett djur tidigare, men var ivrig att lära mig. Vi var ute på gårdsplanen, kallt som attan var det, vi hade klätt på barnen ordentligt men jag glömde mig själv. Själva släkten skedde utomhus och kropparna tog vi hand om på Elins snygga egensnickrade utomhus köksbänk. Jag fick delta och tog hand om en av fyra tuppar medan Elin och hennes man skötte resten. Att slakta var inte alls jobbigt, kändes bara naturligt, det är ändå livets gång. Tänkte väl inte direkt på det då men efteråt tänkte jag på hur enkelt det var för mig rent psykiskt.
Våra barn var med oss och vi var hela tiden en vuxen som gick runt med dem och kollade in att roliga djur dem har på gården. Stora tjejen såg tupparna men var inte särskilt intresserad och inte heller påverkad av själva slakten, hon var mer intresserad av fåren. Standard aktivitet varje gång vi hälsar på så gick jag med barnen in i ladugården med gårdens köttdjur, roligast brukar dem yngre stutarna vara.
Även våra hundar blir lyckliga av denna slakt, vi sparade nämligen alla strupar, fötter, hjärtan och levern från alla tuppar. Dessa kommer vi ge som godis och som en del i deras kost när vi ger dem BARF.
Foto: Elin Gradén
/Sandra
