Livet förändras, det är okej!

2003 köpte min familj vår första hund, en Shetland Sheepdog vid namn Martini, jag var då 11 år. Han blev min egna hund efter att jag gått några allmänlydnads och agilitykurser med honom, och så var jag fast i hundvärlden. Jag och Martini började tävla i agility, vi lyckades bli champions och tävlade på Svenska mästerskapen 4 år i rad, sista året tog vi Silvermedalj i lag. Men. Sista gången Martini & jag tävlade var sommaren 2012, samma år som vi tog SM-silvret. Då var Martini 9,5 år gammal, gamla skador och en ökande ålder hade tagit ut sin rätt på honom, han blev pensionär. I och med att Martini blev pensionär så lades min agility-karriär på hyllan, för tillfället trodde jag, men jag har ännu, 5 år senare, inte kommit igång på riktigt igen. Jag har helt enkelt inte haft någon bra tävlingshund sedan Martini och mitt liv har ändrats, massor!

Jag är inte längre den hundtokiga tjej som åker med sin otroligt suportande mor land och rike runt för att tävla var och varannan helg. Jag blev tillsammans med min make Johan 2012, vi köpte hus 2013, gifte oss 2014, fick första barnet 2014, andra barnet 2016. Livet som småbarnsförälder ändrade vårt liv, med första barnet åkte vi fortfarande på lite hundtävlingar då och då men efter lillkillen kom så försvann den energin för oss båda två. Idag tävlar jag inget alls med mina hundar, jag har till och med omplacerat min yngsta hund Yenna till min bästa vän Johanna, dem kan ni läsa om på Johannas blogg Guldtassar, för att jag konstant plågades av dåligt samvete över att jag inte aktiverar mina hundar tillräckligt. Yenna har det mycket bättre hos Johanna och jag kommer förhoppningsvis kunna aktivera mina kvarvarande två hundar tillräckligt.

Varför har jag då så svårt att aktivera mina hundar? Jag har helt enkelt fler andra stora intressen nu, odling, djurhållning och att leva grönare har blivit mitt största intresse extremt snabbt. Och allt tar förstås tid, och tid är inget man har massor över när man har två energiska småbarn. Småbarnstiden är tuff för alla, men alla tar den på olika sätt, för oss har den tagit mycket energi men också gett mycket glädje och kärlek förstås. Detta kombinerat med att jag jobbat extra med mitt företag, som ännu inte ger mig någon inkomst, och inte haft så stor föräldrapenning gör att energin och engagemanget för precis allt tryter. Men jag hoppas att komma igång igen och få mer energi till att leva livet som jag önskar, lillkillen är ändå redan 1,5 år, så bebistiden är verkligen förbi.

För att ingen ska missförstå mig, jag ÄLSKAR min vardag med mina kaniner, höns och odling, men jag önskar att hundarna kunde få lite mera plats. Jag saknar mitt gamla liv ibland, ibland väldigt mycket. Men vet att jag inte kan tvinga fram min passion för hundträning, det måste få komma av sig själv. Anledningen till detta inlägg är mycket att jag igår var på Västra distriktets mästerskap i agility som säljare med BlueDog. Eftersom det är mitt hemmadistrikt så var också väldigt många av mina hundvänner där, vilket väckte mycket känslor för mig. Att hela min familj dessutom tävlar agility jämt och ständigt, ända upp till SM-nivå, gör att jag blir konstant påmind om det liv jag brukade ha, och det gör mig ibland sorgsen. Men det är okej. Man får sakna sådant man tidigare brukade göra, djur man haft men som lämnat jordelivet, vänner man brukade träffa ofta m.m. Men ingen mår bra av att måla upp en falsk fasad, så jag accepterar att det inte är mitt liv längre, kanske en dag längre fram. Vi får se.

/Sandra

Lämna ett svar

×
×

Kundvagn